Steppade mig nästan till en
svimning.
Att jag inte lärt mig att läsa av min
egen kropp efter 22år,
de är makalöst!
Jag har inte den där spärren
så jag vet när jag ska sluta,
innan jag mår illa.
Massa vatten & djupa andetag senare
så var jag på bana igen.
Jag är i stort behov av en träningskompis
en som stoppar mig när jag blir vit i ansiktet
och nästan ser stjärnor.
Nåväl så dog jag inte iaf..
Sen blev det lunch på köket med kajsa & Tommie,
en stor portion Pasta carbonara tryckte jag i mig,
ungefär som ett rovdjur!
Tommie byttes senare ut mot Lisa,
det blev en lång lunch idag,
3 timmar!
Kaffemaraton & skitsnack..
Bittra meningar om livet blandades
med mycket & höga skratt attacker!
Energin flödar i min kropp &
jag känner mig bättre till mods
än på många dagar!
Det är lycka..
♥

Klarar min kropp en till promenad
innan jag ska slänga mig på tåget till Mike ?