För några veckor sedan körde jag med mobilen på biltaket när jag & Kiddo skulle till dagiset tidigt en kylig morgon (!) 

Och nu var det dags igen men denna gång kände hjärnan för att stängas av just när jag la min plånbok på biltaket. 

Hinner hur som hellst slängas oss i bilen, 

i min värld dubbelkollas allt givetvis & jag kan räkna till 2 barn, 1 man & shoppingkassar när jag får känslan av tillfredsställdhet så bilen rullar iväg mot hemmet! 

När min IPhone ringer och det är ett okänt nummer så brukar jag inte svara (nån kan ju faktiskt äta upp mig från andra sidan luren?) 

Men just den dagen sa magkänslan att jag var tvungen att svara och så fick det bli, 

tack & lov. 

Gör om gör rätt- plånbok i min ägo igen. 

Alla som känner mig vet att jag vid det här laget vill skjuta mig själv i pannan & smaka på mitt eget blod som rinner nerför ansiktet,

men för allas trevnad låter jag bli & börjar istället fundera på hur jag ska möblera i hemmet med allt nytt som inhandlats. 

Försvinner i mina inredningstankar och plötsligt är vi hemma på B-gatan. 

Upp för alla trappor, närmare bestämt 32 trappsteg senare och dörren öppnas & jag känner lugn & frid- hemma. 

Han har ingen brådska med att få upp sakerna som är kvar i bilen, 

men det har givetvis jag. 

Hellst skulle jag vilja sluta upp allt samtidigt och springa runt och mysa av känslan av nytt. 

Jag är som jag är och gör som jag vill, 

för att jag kan. 

Ner för trapporna igen och ut i bilen, 

packar på mig mer än jag kan bära & tappar allt flera gånger i marken för att jag inte får något riktigt tag om prylarna, 

men Heeey vad gör de? 

Rotar i fickorna efter nyckel för att komma in.. 

Känner efter mobilen för att ringa upp till killarna..

Tårarna efter utmattning bränner under ögonlocken & överlevnadsinstinkten fightas med jag-ger-upp-känslan, 

och det goda vinner! 

Jag kastar pinnar på mitt eget fönster för att få killarna att förstå att jag låst ut mig själv (!) 

Efter en stund som uteliggare & desperation efter ett automatvapen att skjuta huvudet av mig- död på engång så jag inte hinner smaka på blodet.. 

Så kommer killarna ner & ler åt mig Medans dom låser upp dörren. 

Förmodligen ett medlidande leénde samt ett vad-är-de-vi-försökt-få-dig-att-förstå-leénde ✔️ 

Ingen människa kan göra allt jämt så som jag vill att det ska vara, 

jag har förstått det nu efter mina 26 år som låtsas superhjälte. 

Jag hinner inte heller mer än att komma in & stänga dörren till lägenheten innan jag sätter mig på en köksstol & gråter så det forsar tårar nedför mina kinder, 

känner inte ens saltsmaken från krokodiltårarna då kroppen inte bara stängt av tänkandet utan allt annat viktigt också! 

Nya dagen kom & påfyllnaden av superkrafterna var ett faktum. 

Ut och erövra världen fröken Vatanen ✔️