Kollade precis inkorgen på mailen och såg schemat. 

Då var det dags för det eviga pusslandet av barnpassning, träning & fritid. 

Ibland känner jag bara att jag inte orkar pyssla & greja för att få ihop vardagen, men jag måste. 

Som tur är så samarbetar jag & pappan till Kiddo väldigt bra & när han inte själv jobbar så har han givetvis vårat barn,

när man är två separerade föräldrar som jobbar så som vi gör så kan lätt den dära klumpen i magen komma. 

Min livlina, min säkerhet & min föredetta svärmor- Kiddos farmor hjälper gladeligen till och hämtar &

lämnar på dagis & bjuder Liten på pyjamasparty på Värmlandsvägen, 

Trots att mina arbetsdagar sällan överskrider mer än 10 dagar i månaden så blir det ändå ett pussel då jag valt att jobba dygnspass för att få mer ledigt med betydelsen i livet. 

Valet är enkelt.

De lediga dagarna hinner vi med massor & vi skrattat oss igenom det mesta,

De långa dygnspassen ger en lätt dimma i huvudet av trötthet men är värt de. 

På ett sätt får jag för mig att de var enklare förut när familjerna var större, mamman va hemma, pappan jobbade 7-16 och det man gjorde, gjorde man för varandra. 

Har jag fel?

Idag ska man ha en karriär & tjäna pengar, vara en glad & kärleksfull pedagogisk förälder till sina barn, hemmet ska vara pedantiskt skött, bilen ska blänka, kroppen ska vara tränad & solbränd.. 

Där emellan ska man hinna andas (!) 

Gammal som gatan som jag är så tycker jag att jag har rätt att säga det var bättre förr! 

Det är vad jag tror om jag målar upp en bild i huvudet i min bubbla som jag ofta drunknar & försvinner i. 

Kärnfamiljen 2014: 

Separerade föräldrar där barnet/barnen bor i väskor mellan sina föräldrar som i sin tur färdas mellan jobb & stress. 

Plastmammor, plastpappor, bonusbarn & halvsyskon. 

Bemanningsföretag, timvikarier & många jobb med kvällsjobb, nattskift & inringning i sista sekund. 

Jag ska inte ens försöka lura varken mig själv eller andra att jag skulle passar in i den uppmålade Svensson Svenssons "vi måste leva som man måste för att vara lycklig" 

Jag gillar fart. 

Hellst dammsuga med tandborsten i munnen samtidigt som jag utövar utfall i hela lägenheten med Kiddo hängandes i ena benet & katten i andra, med svetten i pannan & hjärtat i halsgropen för att försöka vinna en fight mot klockan som jag ständigt förlorar, 

just då mellan Sekundrarna som går så är jobbet i farstun & jag kör med IPhonen på biltaket & dessutom alldeles för fort.

När telefonen upptäcks på fel plats kan jag då även konstatera att jag skickat fel sms till fel kille & undrar vad det är för dag & om kaffebryggaren är avstängd. 

Men kan ändå inte låta bli att fundera på hur samhället kunde bli så här?

Den som åker i min berg & dalbana får förbereda sig på en resa utan bälte i loopen! 

Dagens lediga dag har bestått av träning, shopping, fika för att övergå till det lite lugnare godnatt-saga stunden i barnrummet. 

Vem kan väl glömma han som gjorde mig mållös när jag stod bakom baren på premiären av nya Harrys i Kristinehamn i Maj förra året. 

Svettig, nervositet som släppt efter 18 timmars jobb & en trötthet som lagt sig som en dimma över min blonda hjässa när endast städning stod kvar på schemat. 

Bland dom sista gästerna ut var han.. 

Med disktrasan i handen- sprit i håret- champagne på skjortan- mjölk från skakade drinkar som näst intill droppade från min nästipp & en tidigare stram donut i håret som just då var på sne med luggen i ansiktet. 

Min enda tanke var på min sköna säng & en överlevnadsinstinkt som slagit in för att klara dagen efter med 18 timmars jobb,

mer hann jag inte tänka innan han stod där framför mig med sina blåa ögon & åt upp mig med blicken. 

Exakt där var jag fast ✔️

Tappade jobb & tankar och sprang runt i baren och torkade samma ytor om & om igen- allt för att slippa prata med han. 

Hann uppfatta att han va brun, kyssvänliga läppar & hade en vit tröja,

när han börjar prata med mig och jag tror ärligt talat att de lilla jag sa knappt var vänligt heller. 

Vi började träffas lite till och från under sommaren & han berättar även då att han sett mig på skobutiken när jag jobbat & att han ville men inte vågade ta kontakt med mig. 

Menat att bli?

Kan man tycka, 

kan man vilja, 

kan man kämpa för. 

När motgångarna blev större än medgångarna gav vi upp om varandra. 

Någonstans i mitt huvud visste jag att det var dags att sluta försöka, sluta hoppas & sluta tro. 

Någon annanstans kallat hjärtat visste jag att de var dags att försöka mer, byta hopp & tro mot handling. 

Där mellan hopp & förtvivlan försökte jag tappert att glömma honom och började träffa andra, 

hur de gick är en helt annan historia som de så fint hade låtit ur en ljudbok av någon av Disney's sagor som man lyssnade på kassettband som liten.

Hur som hellst så blev vi vänner, 

Såna vänner som pratar om allt & ställer upp för varandra. 

Handen på hjärtat så hade jag just då inga andra känslor för han med stort H, för att jag är en bestämd person som gör de jag bestämt mig för? 

Förmodligen en salig blandning av allt möjligt. 

Men när han med de fina blåa ögonen slet tag i mig & höll mig hårt var jag halvvägs där igen, 

att jag med rädsla & total tillfredställelse stannade hela natten ut tills morgonen kom gjorde ingenting lättare för att hålla mig borta! 

Fortfarande livrädd men ändå självsäker, en sån konstig känsla.. 

Nämen va skönt, Maja kluven Vatanen är tillbaka. 

Mycket & långa pratstunder, många tankar & ett pirr i magen har gjort att jag tillslut valde att tro på vad han säger, känner & vill med mig.

Jag valde att kasta rädslan i sopnedkastet på B-gatan och damma av boken i förrådet, 

boken med texten försök till lycka & tillit, på bokryggen. 

Vi bestämde oss för att tro att de finns en mening med det här- 

Idag kan jag kalla oss team,

då jag är livrädd för pojk & flickvän ordet. 

Han flyttar in ! 

❤️ 

Med endast 6 timmar kvar på jobbet är jag nerbäddad i assistent rummet & ber till Gud om en lugn natt !

När jag för snart 3 år (!) sedan stod i förra lägenheten med värkar & väntade på Mr X så pratade jag med barndomskompisen i telefonen, 

så nära förlossning som möjligt var hon med.

3 år går fort och det blev dags för henne att stå hemma med värkar och prata med mig i telefonen, 

så nära förlossning som möjligt. 

Lika för båda oss var även att när vi anlände till BB så somnade vi och vaknade när vi var helt öppna. 

Känslan när barndomsvännen skickade bild på deras mirakel var obeskrivlig och mina bruna ögon fylldes med tårar, 

Otroligt stolt över min vän & deras prins charming.

Mycket jobb & mitt vardagsliv 

vs. 

hennes vakna nätter & omställning,

men tillslut kom dagen jag aldrig kommer glömma.. 

Jag & min betydelse beger oss med present, kasse med kläder & förväntansfulla över att träffa våran nya medmänniska & familjemedlem Aston. 

Att få hålla Grynet i min famn gav både kärlekskänslor som bubblade i mig samt en ännu större bebislängtan (även om jag just då tyckte de va smidigt med min självständiga & stora kille) 

så skrek livmodern i panik. 

Idag blir Grynet 1 månad och jag kunde inte vara gladare. 

Plötsligt har världen fått ännu en diamant. 

Milo & Aston 💙 

... 

I vanlig ordning går tiden hemma 

i Västerås väldigt fort, 

och innan man vet ordet av så har alla lediga dagar susat förbi och endast den

långa bilresan är kvar att checka av ✔️ 

På en liten stund är vi även hemma och blandade känslor väller över mig ännu engång,

de gamla vanliga som att lämna sin familj för att åka hem till verkligheten i lilla nya staden.

Hinner sällan packa upp innan det är dags för jobb & jag började med att jobba 27 timmar på 1 1/2 dygn !!

Jag är inte perfekt-

aldrig varit & kommer förmodligen aldrig att vara ✔️ 

Jag träffar heller inte killar som är perfekta- 

I vissa fall tvärtom.

Men är det så att det kanske är lite av min grej?

Hur trodde du att det skulle sluta? 

Hur många chanser kan man ge & hur många chanser kan man möjligen få? 

Finns de nån gräns för vad man kan få stå ut med & möjligen utsätta nån för? 

Rädsla blandat med nyfikenhet, 

en sista chans eller är grunden redan skapt?

Dags att släppa rädslan & slappna av- 

om inte jag tillåter mig att känna, 

vem ska då kunna få mig att känna?

Jag börjar hos mig själv, 

det borde förr göra ! 

Lill-Lördag i min stad, 

Med mitt barn- med mina vänner & familj i starkt skinande solen. 

Sitter i min barndomsvän flickrum, 

tänker tillbaka på tiden som barn här Medans jag själv har med mig mitt barn.

Pytteshopping i city & skratt långt in på natten- perfektion.

Trötta ögon fyllda med grus väcks tidigare än tidigast av Kiddo. 

Mycket positivt finns det med min stora kärlek & bästa vän solen, 

Att träffa familj & vänner är total lycka för mig,

sånt som andra tar för givet

att träffa sina de nära & kära när de vill, 

sånt är lyx för mig som måste planera in såna träffar. 

❤️ 

Mellan nytankning av energi, hets & ständigt ekande i huvudet av fånga dagen så ska det även hinnas fixa mitt trollhår, 

what to do? 

Vaknar upp utvilad för första gången på länge.

Solen skiner in i det trötta sovrummet där sömnen ligger tät, 

men heeeey solen är här så det var bara att kliva upp för att hinna se lite av min efterlängtade sol innan 18 timmars jobb (trodde jag) kickades igång,

blev tydligen 23 timmars jobb (!) 

Måste spara pengar så jag kan kladda ner kroppen med mer bläck, 

jag liksom måste, 

jag har bestämt mig för att jag ska göra de så då måste jag de. 

Vill vill vill !!!

Med endast 6 timmar kvar på jobbet för detta pass, 

denna vecka så känner jag mig pigg efter koffein & protein-intaget ✔️ 

När klockan slår 10.00 denna Söndag stämplar jag ut trött & nöjd efter att ha myst & lekt med liten,

tränat, 

kompishängt, 

Samt jobbat nästan 60 timmar!

Time Will tell, 

jo jag tackar jag.

Jag är inte känd för att ha tålamod & vänta, 

i know. 

Men hör & häpna så ligger en liten dold talang kallad väntan långt in i min lilla kropp och på rätt saker kan jag vänta. 

Men om du inte vet vad du egentligen väntar på, 

kan man kalla mig otålig då? 

Törs man chansa om man kanske väntar i onödan?

Jag vet inte än om jag ska vänta och låta time Will tell eller om jag ska göra som i vanlig ordning och bara köra ?

Jobbdygnet börjar se sitt ljus i tunneln och jag kan nästan känna doften av mina nytvättade lakan, 

endast 7 timmar kvar ✔️ 

Pyttelite shopping, 

pga att jag blivit mättad eller för att de är som alla säger att jag kan inte vara riktigt frisk? 

Middag på hotellet, relaxavdelningen, godis & givetvis mello.

Mellan allt myspys och roligheter kommer såklart en spya från liten utan dess like, 

inte av denna värld. 

Stackars Kiddo vet hur mycket jag avskyr spyor så han gör allt för att försöka hålla tillbaka,

Jag vill såklart inte ha slyna men trycker ut de sista som att krama ur en trasa, 

allt ska ut. 

Sen var det inge mer med det (!) 

Kul att Kiddo ärvt nått av mig förutom det trollaktiga håret- 

kräkmagen! 

Vaken natt på hotellrummet gav en hjärnverksamhet som kan liknas vid en ångmaskin, 

Är de verkligen så att jag är skapt till att vara vaken på nätterna och fundera & dagdrömma istället för att sova & drömma? 

Morgon gryr och vi har ingen aning om väder då vi slog på stort och drog för gardinen, 

surprise!

Jag som älskar överraskningar- Perfekt. 

Drar bort gardinen och möts av mulet, grått & disigt väder ✔️ 

Vilken besvikelse.

Som att se det gigantiska paketet under granen och översköljas av lycka tills man inser att paketet är till nån annan.

Ungefär så. 

Frukostbuffén var i vanlig ordning amazing. 

Får syn på barnens buffé och blir nyfiken på avd Jamie Oliver tycker barn ska äta till frukost, 

drar bak locket på värmeriet och möts av pancakes!! 

Framför står en skylt: 

Snäll mamma som man är så tar man ju givetvis med pannkakor till Kiddo samtidigt som tummarna är stenhårt hållna.. 

Pannkaka till frukost med lite kaffe & mycket mjölk, 

jo man tackar! 

Ett ögonblick senare med allsång i bilen och plötsligt var vi framme i lilla nya staden igen & måndagen med dagis, träning & jobb var ännu en gång på besök. 

Vardagen tar över livet. 

Efter 2 gympass & 11 timmars jobb stämplar jag ut veckans första dag och kryper ner i vita lakan till californication. 

❤️ 

Sista jobbnatten på 18 timmar är påbörjad och snart slut. 

Inge mer jobb denna vecka, 

tack gode Gud.

Jag är trött & sliten, mina dagar är för korta för att hinna mysa med Kiddo, jobba, träna, umgås med vänner samt dejting. 

Tacksamma för friskt barn, ett heltidsjobb, mitt engagemang till träningen & mina underbara vänner men jag skulle verkligen behöva mer tid.

Tid kan inte köpas, sparas, tjänas eller påverkas. 

Enklast är att acceptera att tiden är något man alltid kommer tävla emot, förlora emot. 

Men jag har dom iaf ✔️ 

Imorgon bär det av för relax med nyfunnen vän & betydelsen till fina Göteborg för att andas bigcity life som en bigcitygirl som jag behöver för att klara småstadslivet i nya lilla staden.