Då var vi där igen, på ruta 1.

Jag är nog väldigt lätt att lära "känna" fort eftersom jag är väldigt social & öppen av mig, alla kan känna mig.
Steget som är efter utsidan, vardagssnack & det sociala är svårare att lära känna.
Det kan ta upp till en evighet att komma in riktigt långt i mitt riktiga jag med djupa funderingar & tankar.
Kan det bero på att jag alltid bär min skyddsväst & försvarsmekanismen slår till på enhundradels sekund?
Är det mitt sätt att skydda mig själv för att slippa bli svag & sårbar?

Allt är inte menat att bli, om inte så är det en annan mening & ödet står redo för nästa projekt.
Ibland kan mycket kännas mer än rätt, samtidigt som det är fruktansvärt fel.
Hur överväger man då?
Hur ska man kunna lära känna någon när man själv inte är mogen att släppa in någon ?
Tror att känslorna spelar ett spratt för att få önskad effekt.
Inte när jag önskar mig nått när klockan slår 22.22, blir det exakt som jag vill, inte när jag blundar och önskar mig nått samtidigt som jag blåser fransen från fingret kan det bli perfekt & inte heller tror jag att det funkar att ställa sig rakt upp & ner med händerna för ögonen
för att få som man vill.
Om det är menat som jing&jang ska väl allt falla på plats och inte visa sig som en markant skillnad som på dag & natt?

"Jag försöker att strida mot känslan men den är rädd och den spelar ett spel nu
jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur,
jag vet att jag döljer en sanning att väntan inte leder nånstans,
jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans"

Näst sista kvällen med illadoftande Detoxplåster under mina små 35or- sen ska resa mig hel & ren & fortsätta erövra världen ✔