Är ännu en gång i mitt fina Västerås, 

efter samtal & många skratt in på natten för andra kvällen i rad så är jag mer än tillfredsställd.

Att jag är livrädd för mörker & spöken är absolut ingen nyhet,

och i vanliga fall brukar jag absolut inte utsätta mitt svaga & paranoida psyke för saker som jag vet gör mig rädd.

Men eftersom jag alltid får för mig att jag är allt från superWomen- oersättlig- oemotståndlig till tuff & orädd med allt som hör till när jag är i min gamla hemstad,

så festar jag givetvis till med ett avsnitt av det okända med underbart sällskap i pappas sköna soffa Medans de stora fönstrena släpper in mer mörker än önskat (!) 

Mellan min tuffa attityd och övertygelse om att spöken inte finns så hinner jag säga andar & spöken 100 ggr i en mening, 

givetvis hör min lilla papegoj Kiddo det samtidigt som han ser hur jag biter av mig mina rödmålade naglar.

Resultatet blir givetvis att Kiddo lite oroligt frågar om det kommer komma spöken när han ska sova, 

med min bästa mamma-övertygelseröst

berättar jag att det absolut inte finns några spöken.. någonstans..nångång..

"Gode Gud gör inte så att jag sätter mer knasigheter i skallen på min betydelse i livet, det räcker med att han sett att jag inte äter gurkan på hamburgare eller äter brödkanter"

Efter kvällens lilla nattpromenad smyger jag tillbaka till huset på G-Vägen och kommer ännu en gång påminna själv med tönterier som att vänta tills lampan är tänd på toaletten innan jag törs gå in och stänga dörren om mig, 

SKÄRPNING!!

Detta dumma & barnsliga beteénde måste bort.

Tacksam & nöjd kryper jag ner brevid prins Kiddo & andas in hans luft i mina lungor!

Dags att krama min trognaste nattkompis- kudden. 

❤️