Hej å hå!
Vart fan tar tiden vägen?
Hinner såklart massor på mina dygn som faktiskt bara är 24 timmar som alla andras, men jag får ofta en släng av rastlöshet och ångest av att inte ta vara på dagen, så det skuras och borstas tänder samtidigt, duschar och städar badrum på samma gång, dammsuger och gör utfall (!) och så går det i ett för det mesta, och när betydelsen är sugen på att kolla på film så ligger jag brevid på golvet och gör sit-ups!
Därav alla turer med magkatarr och ett bestående koala utseénde med mörka ringar under ögonen? Det är oklart men låter som en förklaring, ändå kan jag inte låta bli, får jag en tillsägelse att jag faktiskt måste lugna ner mig så tröttnar jag på mig själv och får hets i huvudet!
Sån är jag.. På gott och ont.

Idag tog jag bussen till K-Hamn för att göra entré på nya jobbet som ska öppna om 2 veckor, vilse som jag var snurrar jag som en karusell med huvudet och vet inte vart jag ska, får syn på ett gäng snygga killar och automatiskt styrs jag dit, blir distraherad och hör en vissling (!) Förens då upptäcker jag att jag står utanför portarna till min heltid.
Kliver in och möts av en byggarbetsplats och börjar med att klia mig i huvudet och släpper lös alla tyglade tankar, vad fan gör jag här? Jag? HÄR?
Byter om till det fulaste jag hade i min garderob och sedan var penseln och rollern mina arbetsverktyg 8 timmar framåt, om det gick bra? Oklart! Men det gick framåt med smärre utbrott i min tysthet. Det blir bra! Säg att det blir bra, det måste de bli.
Stressad hem kastar jag mig på bussen tillbaka till nya lilla staden och möts av min betydelse, plötsligt var allt glasklart igen, som alltid när vi är tillsamans. Hur kan det kännas så enkelt och som om inget spelar nån roll bara för att Liten är i min närhet? Han säger en del roliga och gulliga saker så jag bryter ut i skratt många gånger per dag, men han ger mig faktiskt inga kloka råd..
Efter dans, kakätar tävling, kramkalas och slemmiga pussar somnar betydelsen med sin lilla perfekta hand i min.
Slänger en blick på honom, eller rättare sagt 100 blickar och jag känner i hela mig att jag inte är redo att börja jobba heltid, inte redo att vara utan Milo så länge på dagarna och så ofta, det kommer ju inte smygandes utan från att vara med varandra nästan jämt så ändras allt på en dag och plötsligt ska mesta delen av min tid gå till jobb (!) Ska man inte göra det man vill mest? I mitt fall leka med mitt barn! Jag behöver en miljonär- hellst nyss! Ge mig tillbaka min möjlighet att vara hemma-mamma som jag vill. Punkt!
Hur som hellst så har jag gått och blivit målare, med färgstänk i håret och händer doppade i färgburken måste jag nästan tacka för min insats idag och stämpla ut, borde ju sova! Men vill inte. Trotsa mig själv som en trotsunge som vanligt? Förmodligen blir det så.
Kan inte riktigt säga om tröttheten svider i mina ögon eller om det är det kladdiga sminket som letat sig in i ögonvrån'a, men jag tittar som ett fyllo.
Blir att lägga ansiktsresterna i handfatet och kladda på nattcremé som jag hoppas ska göra underverk under nattens lugna timmar.
Jag vill ju vakna imorgon med ett piggt och oemotståndligt ansikte trots att jag får gå upp innan solen hinner skina in genom våra persienner och smeka oss i ansiktet..
Inatt skedar jag och Liten. Lovely!

Ordet saknar besöker mig på kvällskvisten, how come!?