Om man skulle fråga vänner och familj vem Maja är, så skulle svaret bli nått i stil med- glad, positiv,spontan, vild, social och lycklig. Hon som alltid skrattar.
De va hon jag brukade vara, självklart kommer hon komma tillbaka och erövra världen med en mantel likt superman, men när den dagen kommer är ännu oklart.
To be continued..
Hur som hellst så kan jag mellan varven känna mig dryg och jobbig, som en börda.
Vem fan orkar lyssna på elände mesta tiden av ett samtal? Jag hade kanske inte orkat?
Jag önskar att jag kunde skämta & skratta åt bajs, snoppar och snor- som alltid annars. Jag önskar att jag hade nått kul att berätta- men de har jag inte.
Sista tiden med allt från vakna nätter och spyor till läkarbesök, oro och rädsla har varit jobbig.

Jag trodde att jag var på G att hitta gnistan och mig själv, dumt av mig att tro det. Vad fick mig att tro att den här gången var på riktigt? Vad fick mig att tro att det bara kunde bli bättre? Vad fick mig att tro på en framtid i Karlskoga? Var det min trogne vän hoppet eller min minst lika trogne vän naiv som hjälpte mig att tänka?
Det får vi aldrig svar på.
Det finns så mycket jag vill säga men väljer att vara tyst om, för fridens skull. Återigen är de jag som backar och tänker på alla som kan bli inblandade.
Skulle vardagen bli bättre om jag slutade tänka på andra och bara tänkte på mig, mig själv och mitt ego med mina behov?
Lusläser igenom detta inlägg flera gånger på rad, drar fingret upp och ner massa gånger och känner mig lite obekväm med vad jag själv skriver. Inte för att jag inte står för hur situationen faktiskt är eller hur andra ska reagera, utan för att hur jag än skriver, raderar, läser, skriver och raderar ännu en gång så får jag inte fram det jag egentligen vill skriva, för jag vet inte hur jag ska uttrycka mig.
Vill inte trampa nån oskyldig på tårna, vill inte starta krig, vill inte tjata.
Jag tror att de jag vill är att nån behörig ska vakna.. Inse.. Förstå.. Ta ansvar !
Det är som de är när det inte blev som de borde. Right ?

Ibland läser jag gamla inlägg och känner känslan jag kände när jag skrev det jag då skrev.
Ibland får jag känslan av att jag uttrycker mig hårt och bittert.
Mellan toppar och dalar, i med och motgång så är faktiskt grunden för mänskliga livet lycka och välmående, att man sen mellan total tillfredställelse och totalt haveri kanske tappar en bit av sig själv är inget farligt, right ?
Hur skulle livet se ut om allt gick på samma linje och väg hela livet ut?
Kan man då berätta på dödsbädden hur äkta kärlek känns, hur det känns att såra eller bli sårad, hur lycka och olycka känns? Eller får man då gå på andras beskrivningar av hur den verkliga känslan ska kännas?

Barnen är det viktigaste och finaste som finns, det får man inte glömma.
Den som en gång varit barn kommer en dag bli gammal, allt som händer formar människan till vad den blir.
Så vill man vara med och forma en ny människas liv så måste man göra de snyggt, för tiden kommer inte igen, man kan varken sudda ut eller trycka på delete! Gjort är gjort, sagt är sagt!
Så tänk efter innan!
Just sayin..

Hej å hå skeppsråttor, jag blev djup likt i en psykos! Lite så tankarna kan snurra på en hjärtadag som denna efter en bra kväll på jobbet med skrik, panik, skratt och tårar.
Hjärta chokladen ligger nånstans mellan mage och tarm, buketten som är den vackraste bukett jag fått står på mitt köksbord och visar på kärlek och respekt.

Hoppas just du fick en oförglömlig ❤-dag ! Det har du förtjänat!