Ibland är livet orättvist, ibland helt rättvist.
Ibland kan vi inte styra över andras eller egna öden, right?
Har allt en mening från början, finns det nån eller nått som sitter med våran ödeskarta över livet och styr oss dit det är meningen att vi ska hamna?
Eller formar vi oss själva och andra omkring oss att varje litet ord, handling och tanke gör oss till det vi är och så hamnar vi där vi hamnar tillslut av medvetna eller omedvetna val?

För ett tag sedan gick två av dom mest betydelsefulla människorna i mitt liv isär och valde att gå åt olika håll vid vägskälet som endast hade en väg till höger & en väg till vänster, raka vägen som dom vandrat på tillsammans hand-i-hand på tog slut, händerna gled isär och vägen skildes, likaså dom.
Allt har sin gång & jag måste tro att allt har en mening, det finns nått annat för båda två att upptäcka på varsitt håll, övertygad.
Med dom tankarna känns allt lättare för en sekund, så tänkte jag själv för 8 månader sen när jag kraschade mot sargen i vintern & inte trodde att jag skulle komma upp på vingliga fötter igen.
Samtidigt gör det så fruktansvärt ont att ens tänka tanken på att den ena personen.. Min högt älskade styvpappa ska flytta 100 mil ifrån mig & Kiddo, redan på Lördag.
Kl.10 går flyttlasset och min stöttepelare, "pappa", "moffa" & vän åker igen, efter en kort period här i lilla nya staden åker han ännu en gång.
Så knäpp och underlig känsla att inte ha nära till den personen som funnits i mitt liv i 23 år & i hela Kiddos liv.
Vet att vi kommer att ses igen men tanken på att vi inte kommer ses ofta, kontakten kommer sakta bli sämre & Kiddo som är så liten kommer att hitta nya "favoriter" sliter isär mig och krossar mitt lilla stenhjärta!
Tårarna och samtalen vi haft tillsammans sista tiden ekar i mitt tomma & svarta huvud och plötsligt känns det som en stor sorg, som efter en död person (!)
När ska jag samla kraft att säga hejdå på riktigt?
Ska vi bara säga hejdå över ett samtal och gå den enkla vägen?
Eller måste jag verkligen krama om honom, önska lycka till & låsas vara glad för bättre kommande tider?
Hur många sekundrar kan jag hålla tillbaka brännande tårar under missfärgade ögonlock, och hur länge ska dom rinna?
Känner jag så starkt för det här för att det dels är 23 år av mitt liv som slits bort och samtidigt överrumplas jag av allt för att jag inte för allt så länge sen själv slet bort en annan del av mitt liv- pappan till Kiddo?
Jag kan på riktigt säga och mena: "jag förstår"!

Själsfrände fanns såklart vid min sida ikväll när tårarna ännu engång våldgästade mina kinder när vi satt ute på balkongen under filtar med tända ljus & andades höstluft!

Djupare in kommer vi inte för då går vi vilse, upp med karta & kompass så hittar vi rätt igen!

Ännu en natt får jag omfamnas av en varm & storm famn ❤ ..