Lyckan att RedHair har kommit hem är obeskrivlig.
Som jag har längtat efter min bättre hälft.
Har liksom inte känt mig riktigt hel när hon inte funnits vid min sida.
Åååh plötsligt när hon är tillbaka så blev livet roligare.
Den här vännen som man måste ha precis som man måste ha luft, livsnödvändiga varelse.

Hel eller inte, hjärnan är ändå på högvarv i vanlig ordning, hur mycket funderingar kan få plats i ett huvud egentligen?
I mitt huvud finns ingen botten och hur mycket som helst får plats, på gott och ont.
Jag är i vanliga fall absolut ingen tänkare och kan inte förstå vad alla tankar kommer ifrån.
Har hjärnan börjat fungera och hittat funktionen som kallas tänk? Eller kan det vara så att det är tvärtom, att hjärnan slutat fungera som den ska så tankarna har rave bakom mitt pannben?
Det är i vilket fall riktigt snurr bakom den blonda peruken och det liknar en redig fylla när allt snurrar och spelar mig ett spratt!
Väntar lite på kameramannen som gömt sig för att hoppa fram som gubben i lådan och skrika att jag är med i dolda kameran eller säga att jag klarade uttagningen till livet då detta bara är ett test.

Pratar med han som jag egentligen inte vet vart jag har han, där många dolda kort ligger gömda och resten av korten är droppade i knät (!) Han som är min gott&blandat påse med osäkerhet och säkerhet i samma förpackning..
Kan väl inte säga att jag blev direkt klokare av samtalet men ett lugn kom över mig och det får räcka så länge.
Man kanske inte måste ha svar på allt? Kontroll över allt som sker?
Skulle min magkatarr lägga sig om jag lärde mig att lugna ner mig, inte bara utåt utan med allt innanför mina extra kilon också?
Fortsätter att prata med mig själv en stund så jag aldrig kan glömma min egen röst som ständigt hörs vart jag än vänder mig, den gnälliga och tråkiga rösten, min röst.

Ännu en Onsdag att kryssa över i kalendern för att bläddra blad till kommande dag.