Åå herre Gud säger jag bara !
Igår började skrik och panik festen för Milo och det kändes som det varade jätte länge.
Han sover och jag är i annat rum när jag hör han skrika högt och galet (!)
Rusar in och fattar inget, han slutar inte och det är inte ledsamt skrik utan ett argt skrik, och inte tänker han ge sig.
När jag sjunger, smeker i håret, pussar och pratar med Milo blir han som ett monster och ännu galnare, What ?
Jag blir tillslut tyst och stilla och vips så blir han lite lugnare tills jag pussar han igen och han håller på att slå sönder dörren för han ska ut, jag ger mig.
Milo vann!
Samma visa idag. Han har bestämt sig för att vägra sova, för att vara uppe till varje pris.
Som om han ska tycka synd om sig själv och gråta och när jag ska trösta så ska han visa att det banne mig är mitt fel att han minsann är arg och frustrerad.
Plötsligt så maktlös, bara att ta det som det är och ignorera tills han lugnar ner sig. Min lilla kille är stor och har en egen vilja!
Är det rent trots och testa-vart-mamma-sätter-gränserna eller är det en fin blandning av pappas envishet och mammas heta temperament som smyger sig fram och tar över humöret på vårat annars så underbara och fina kärleksbarn ? Eller kanske en salig blandning ihop rört likt innehållet i en korv- ingen vet egentligen vad det är!
Handen på hjärtat, det som en gång varit mestadels sten som min sambo/bästa vän/själsfrände hackade bort och fyllde med värme och kärlek- precis det hjärtat som slår hårt och intensivt för mitt barn, det hjärtat får sig ett spratt av tanken på att jaga tonårs Milo om några år.
Om han blir som jag var.. Då kommer jag inte bli en gammal mamma. Hujedamig sånt barn jag var, ej värre tänkas kan.

Jag ska följa dig genom eld och vatten
Över land och hav !
Jag ska älska dig tills hjärtat slutat slå ! ❤