Här ligger jag igen, försöker att förstå vad som har hänt..
Sista natten i flickrummet med dom blå tapeterna, som engång var vita med blyerts klotter på, på sidan av sängen- där ställde sig alla kompisar och blev mätta och fick sitt namn skrivet på väggen där deras huvuden slutade. Minns inte när vi tapetserade över det men det känns som jag vet vart mitt namn var, under alla andras.
Kommer ihåg vart jag hade en bokhylla som gick i ljusrosa ton, med parfymer på, dejt! Jag hade alltid robyns dejt.
Kan inte låta bli att tänka på att Västerås en gång varit mitt liv, oavsett hur mycket jag verkligen vill tillbaka så får jag nog leva med att aldrig komma tillbaka på heltid, antar att jag måste bo i nya lilla staden? Den tanken har ätit hål i huvudet på mig hela den här långa veckan, nu tycks masken vara mätt och hålet blir inte större men kommer hålet försvinna? Eller ska jag leva med det?
Galet mycket frågor, fruktansvärt lite svar.
Efter en underbar dag med familjen med endast lite oro i kroppen, har nu oron börjat växa, rummet är mörkt, allt är tyst, mina tankar ekar i hela huset och jag önskar att jag var en person som inte behövde tänka och planera, men det är jag tyvärr inte.
Imorgon kommer verkligheten ikapp mig, å jag som redan hunnit bygga upp min fasad & inbillat mig att livet var på rullning!
Familj, vänner och hela mitt skydd kommer imorgon vara längre och längre bort, och jag ska vara stark och fightas med den bittra sanningen.
Jag ska vara stark när jag för första gången på 9 dagar ska träffa killen som tog mig med storm för 3 år sedan, som gav mig min fina son, det är även den killen som har varit otrogen & gått bakom min rygg!
Hur kommer jag reagera när jag träffar honom efter att ha haft det nödvändigaste i resväskor medans han i samma stund träffat henne?
Arg för att respekten och tilliten är lika borta som julafton är om några minuter? Ledsen för att vi inte pratade med varandra mer? Eller kommer jag känna mig konstigt lättad att det är över, eftersom vi bara var mamma&pappa i slutet och inte pojk&flickvän? För hittills har jag tampats med dom tre känslorna om vart annat, så jag hoppas att min hjärna väljer bort två alternativ imorgon så det underlättar för mig, så jag bara behöver bearbeta en känsla åt gången.
När känslosvallet är över ska jag packa upp livet, betala räkningar, lämna mitt barn för första gången, bearbeta det en stund och slutligen ska jag göra entré på jobbet för första gången på 10 dagar.
Med vetskapen att allt har en mening så hoppas jag att jag snabbt är på banan igen, nått annat kommer den här händelsen att ge mig i slutändan. Så är det, för det vet jag.
Mellan toppar & dalar mellan upp och ner kommer jag krypa ut och vara starkare än någonsin innan, om det så ska ta mig 2,5 år igen att kunna lita på nån som det gjorde efter min första pojkvän som även han bedrog mig, så kommer mitt psyke vara lika starkt som hulkens muskler.
Heja mig!
Med det här sagt måste jag även tillägga att jag för det första är kompis med min första kärlek & ungdomskärlek som har fått lyssnat många timmar på mig den här veckan och för det andra även är kompis med stora kärleken och pappan till mitt barn, då vi är överens om valen som kommer att behövas göras för allas bästa i framtiden.

Att älska nån för det finaste man kan få av någon, ett kärleksbarn, och i samma stund hata samma människa för val som gjorts och som kom att kosta mig mitt hjärta och min tillit är en underlig känsla men jag ska lära mig att leva med den.

Tack alla som hjälpt mig & lyssnat på mig när jag gråtit så jag inte kunnat andats och tappat tron & varsågod till er som mår bra av detta.
Den enes död, den andres bröd..
God natt!