Väntan i rummet där föräldrar och familj ska vänta var oändlig, alla känner alla.. Som vanligt. Kul för dom! Själv kändes det som tiden stannat i världens tråkigaste värld, där var jag fast!
Tillslut släcks salen ner och svaga toner från söta små barnröster hörs och kommer närmare! Mys.
Min lilla kung kommer i sin tron- frökens famn. Självklart utan den super söta mössan som jag önskade att liten skulle gå med på att ha på sig, men ikke.
Lika söt för det, och konstigt nog ganska lugn. Hade ju tänkt mig värsta senariot där Milo skulle dra lucian i håret, hoppa och skutta och bara vara Milo, men han hade fattat reglerna och satt så fint ner på scenen och tittade ut på folket som kollade in lilla luciatåget.
Jag är galen med kameran och fotar massor att jag knappt kommer ihåg vad som sjungdes.
Lägger ner kameran och focuserar på alla små pepparkakor och tomtar, det är då jag får syn på vad Milo gör medans alla fina flickor med lockigt hår sjunger och bara är allmänt söta.. Han slickar snoret som rinner ner för hans små näsborrar (!) Neeej sluta tänker jag och hoppas på telepati mellan mig och min son, utan framgång. Han måste givetvis titta ner på näsan samtidigt så hans blå ögon blir helt i kors och tvärs.
Men han var ju iaf stilla, tack för snoret som uppehöll han.
Lokalen tänds upp och applåderna strömmar ut och fyller rummet, det är fika dags..
Åå jisses, ska jag sitta själv som en utomjording?
Snoret är borta sedan länge så Milo är rastlös (tack för det) och benen snurrar som på tecknade filmer när dom springer fort, jagandes är igång och jag slipper sitta och titta i taket.
Yes!
Alla ungar springer runt och överallt, mitt i är Milo skrattandes och lycklig.
Det värmde mamma hjärtat.
Som tur är ville betydelsen i livet med hem så jag slapp gå fram och tillbaka.
Bra luciadag.
Trött och säkert nöjd över sin instats stämplar snart Milo ut och somnar.
Bara 365 dagar kvar till nästa gång !