Jag brukar alltid vara glad & ta det mesta med en klackspark,
för det ordnar sig..
Det gör det alltid!
Men igår rann det över och känslan som slog mig i ansiktet
var att det bara är totalt kaos
och jag skiter i om det löser sig..
För jag orkar inte !
Det går inte..
Jag ger upp!
Blev ständigt avbruten i allt jag gjorde hela tiden,
Liten hade bestämt sig för att kolla om jag verkligen är så stark som jag
jämt tjatar om.
Gnäll i flera timmar som övergick till milt skrik som i sin tur urartade sig
till det värsta jag nånsinn hört,
lät ungefär som att ha en siren tjutandes i örat i nästan 2 timmar
med max 2 minuters tystnad emellan.
Hjärtat och hjärnan exploderade ungefär samtidigt
och allt rann över..
Mycket !!
Stark var ett ord som jag absolut inte kunde sätta finger på vad det betydde
och jag kände mig svagast & ensamast i världen !
Lägger ner Liten & försöker andas,
genom min för stunden bästa vän ciggen !
Hopplösheten & tårarna tog över !
´Vad ska jag ta mig till ?´
Tar självklart en livlina och ringer ett samtal..
Till världens bästa Mamma !
Allt kändes självklart bättre och det kändes som jag hade facit i handen,
det blir bättre.
Men sen kom det igen..
´Vad äre som händer?´
Tar nästa livlina..
Andrea!

Plötsligt tystnar det..
Och jag tittar ner i min famn och möts av två underbart söta och fina ögon.
Törs varken säga nått eller röra mig,
så i 10 minuter tittar vi bara på varandra!
Dom absolut vackraste ögonen jag tittat in i.

För det löser sig..
Det är enkelt ;)



♥