Öppnar dörren till den mörka källaren och sträcker in handen
för att tända lampan innan jag ens vågar
ställa min fot innanför tröskeln.
Lampan funger inte så jag springer
snabbare än en maraton löpare för att hinna nudda nästa
knapp med fingerspetsen innan resten av kroppen ens
är i närheten.
Självklart fungerar inte den heller,
och det ä nu på en hundradels sekund som massa tankar hinner
besöka min sjuka hjärna..
´Tänk om de står nån i hörnet & hoppar på mig´
´Eller om det är nån som kopplat ur strömmen för att våldta mig´
`Kan det vara så att det är nån som är ute efter att vilja döda mig?´
Med ett hjärta som slår så hårt att det nästan ekar i källaren
springer jag till sista knappen innan jag ska öppna själva
tvättstugedörren,
knappen FUNGERAR INTE!
Med gråten i halsen & nycklarna mellan knogarna är jag fast besluten att
pilla ut ögonen på den som är bakom mig!
Vänder mig om ser mina sista sekunder i livet passera
och..
Ingen är bakom mig !
Tänder lampan i tvättstugan och tänker:
´Shit va töntig jag är´
Hänger upp kläderna lite malligt och bestämmer mig för att gå igenom källaren
lugnt & sansat..
SPRINGER FÖR MITT LIV IGEN!
Upp för trapporna till lägenheten,
tänder alla lampor,
kollar under sängen
och i alla garderober!
Men såklart är det bara mina hjärnspöken som
spelar mig ett spratt!´
´Varför är jag så mörkrädd?´



Jag ser dom inte
alltså finns dom inte!