Man kan nästa tro att jag bor ute i öde marken,
inte en människa som rör sig här ute på landet efter kl17 när solen gått ner.
Inte ett ljud hörs och allt är helt stilla.
Ibland kan jag faktiskt bli lite rädd,
att jag är ensam kvar här ute.
Trots det så är det klart att jag kan höra ljud i huset,
men bara när jag vet att jag ska vara själv eller när
det är kolsvart ute!
Visst är det väl konstigt ?
Aldrig att de skulle finnas nå spöken mitt på dagen,
de vore helt galet!
Kicken av rädsla är både obehaglig & skön på nå konstigt sätt.
Det liksom pirrar i hela kroppen
och det kan till och med vara lite mysigt ibland.
Eftersom jag har sovsällskap inatt så är jag skit tuff,
skulle till och med våga kolla på spökfilmer
eller repotage om de övernaturliga ;)
Ena delen av kroppen skriker efter spänningen medans
andra delen av kroppen redan har tvärnitat.
Eftersom jag inte har natt"personal" varje natt så blir jag lite kluven!
Jag törs ju aldrig sova ensam på mitt rum,
det gör jag bara för att festa till det när jag har sällskap.
Annars tar jag syrrans ena rum & bosätter mig i om nätterna.
Vet inte om "Liten men tuff" stämmer in på mig,
trots att jag hade en sån t-shirt som liten..
Antagligen var jag väl tuffare då,
nu är jag mest stor i orden och liten på jorden ;)
Blir jag allt för rädd så har jag ju mina vakthundar..


Come and get me..