Tack
Då var det dags igen..
Att fälla tårar, många tårar!
Precis kollat på en dokumentär om barn med cancer.
På ett sätt blir jag trött på mig själv som bestämde mig för att sätta mig ensam i soffan och titta på just barn med cancer, för nånstans utan nytta vill jag lägga mig själv plant på marken med livet i en flaska- en flaska att dela med mig av till alla sjuka barn, men de går inte.
Åå tårarna rinner..
Jag är tacksam för de jag har, handen på hjärtat så är jag verkligen det men såklart mer tacksam nu än för 50 minuter sen.
Det som skrämmer mig mest är att jag inte fick nått frikort från cancer och sjukdomar gällande mitt eget barn när jag stolt lämnade BB med mitt knyte inlindad i en fin snuttefilt med passande body till.
En tanke som man inte får tänka och som min hjärna inte ens kan tänka, utan bara snudda vid för att inte tuppa av- av smärtan..
Tänk OM..
Åå jag tjuter igen, såna stora runda tårar som smakar jätte mycket salt.
MEN DET KOMMER INTE HÄNDA MITT BARN!!
Lite halvt stel i ansiktet och aningen torr så är jag mer säker än innan att jag verkligen vill bli sjuksyster.
Så plötsligt är min nervositet inför morgondagen bortblåst.
Efter min skönhetssömn inatt börjar ett nytt kapitel i min självbiografi "Majas virvelvind"
-att läsa två kurser som behövs för högskolan & min utbildning till syster-yster!
Att vara tacksam
♥️
Kommentarer
Trackback
