På vägen till jobbet med solen i ögonen hinner mina små korta ben gå många steg.

Eftersom nya lilla staden har brist på aktiviteter till dagens ungdomar så hittar dom på hyss för att stilla de små demoner som simmar under ögonen på de rastlösa själarna vilket i sin tur givetvis ledde till att våran bil fick sönderskuret däck (!) 

Gassande sol & skavsår ✔️ 

På min vandring möts jag av postbilen, polisen, kassörskan på Coop, hyresbostädersbil samt en städfirma som kör rally med vagnarna fulla med skaft & medel som halvt flyger iväg framför mig. 

Plötsligt kom jag på att det faktiskt inte bara är jag som jobbar. 

Givetvis förstår jag att jag självklart inte är ensam om att jobba just denna måndag, men ändå kom det liksom över mig för första gången att alla dessa människor just jobbar. 

Antingen nöjda eller missnöjda med sina arbetsval- men dom jobbade. 

Säkert för samma anledning som oss andra- för pengarnas skull. 

Jag blir lite blind eller kanske bara inte tänker på det, men de flesta man springer in i är på stång inom sitt yrke. 

Jobba för att leva- inte leva för att jobba! 

Ungefär så lång tid tar en morgon pw från B-gatan till jobbet. 

Pw efter jobbets för många timmar tar ungefär lika lång tid som att fundera ut om jag ska sätta nycklarna mellan fingrarna, knyta näven hårt & fundera på vart i ansiktet jag ska träffa om någon på nått konstigt sätt skulle få för sig att min kropp tillhörde den personen, eller om mina saker i min stora väska lockade till ägarbyte. 

Livsfilosof vs. Krigsgudinna i samma klädsel, samma kropp, samma trottoar.